Skrållan

Grymma Posers är vi bägge två ;)

När Ozzt levde hade jag en riktig följeslagare. Var jag än gick gick han efter och om jag kom hem sprang han fram till dörrn och om jag inte tog upp han direkt klättrade han upp längst benet. Han till och med sov på min kudde, som en hatt typ. Fötterna vid ena örat och framtassarna vid andra.

Både jag och Skrållan var nog lite (mycket) ledsna när Ozzy stackarn dog. Folk som har husdjur förstår precis vad jag menar. Men har man inte haft kan man nog inte inse hur ledsen man kan bli av att förlora en kär liten vän.

Men Efter Ozzy dog kom Sudden och Skrållan och jag blev glada på nytt.

Men det är ändå något speciellt mellan mig och min skrålla. För var jag än går, står eller ligger så är hon där jämte mig ! Hon må vara liten och späd men hon ger en enorm kärlek! Det här ( bilderna) är det första hon gör när jag kommer hem. Kelar järnet, gärna så högt upp i ansiktet som möjligt! Hon är så söt! Tröstar mig när jag är ledsen, håller mig sällskap när jag är ensam, kelar med mig när jag behöver kärlek.

djurkärlek är den enda sanna! ;)